Motivationen, fortfarande.
Motivationsdippen hänger i sig. Jag har bestämt mig för att ta ut min tränare varannan vecka, jag hoppas det ger nån boost. Allt går egentligen rätt bra just nu, lite upp & ner men det känns mest som att det vart humörbaserat från hans sida de dagar det gått sämre, inget som inte hänt förr så det känns inte som nån big deal. De bättre dagarna är han JÄTTEFIN.
Dressyren går inte bra alls, jag börjar glömma och han har lärt sig och börjar fuska, jag blir osäker på hur jag ska möta det och så blir vi därför osams och det blir pannkaka. Varav beslutet att öka träningen och tills dess låter jag bli. Känns dock inte som orsaken.
Försöker hålla det avslappnat och kravlöst, för oss båda. Det hjälper dock inte. Det är inget övrigt strul i stallet - tvärtom så ska jag oväntat få ridsällskap av en trevlig Medis i grannstallet (vars häst behöver sällskap) två dagar i veckan. Jag är på 100% höansvar i hagen eftersom Brutus & Stjärnan är på sommarbete men det är liksom inget märkvärdigt, jag är ju ute varje dag oavsett och hö och vatten är enda grejen i vår lösdrift eftersom vi sladdar ut bajset. Klart det ska bli skönt med lite hjälp på den fronten i höst & vinter men det är heller inget som känns relaterat till motivationen.
Knölarna.. tja. Det började väl med dom men de verkar ju börja gå åt rätt håll, känner att jag släppt det mycket mentalt. Jag börjar till och med fundera på om det är SAD men det är fortfarande så ljust så det kan det inte heller vara. Och det är bra på jobbet, med hemmet, med katten. Bilen är det lite so/so med men plan finns, känns OK. Ekonomin är lite svajsig efter sommaren men borde fixa sig i höst och känns inte heller relevant.
Ja så nä, fattar inte riktigt hur jag ska komma i styr när jag inte vet felet. Men jag tänker väl att jag fortsätter hålla allt på låg nivå, och så kravlöst som möjligt. Nånstans måste den ju släppa.
