Obehagliga drömmar.

Har drömt att jag lever i Walking Dead-världen två nätter nu. Inte sett det sen i julas och det är ju knappt ens zombies med, nej, det krävs ingen expert i drömtydande på att det är mitt kontrollbehov som jagar fram de här drömmarna. 
 
Med ett annalkande hästköpsår har samma farhågor kommit tillbaka som jag hade med Honey; tänk om jag inte får råd. Och jag HAR råd. Trots att jag är singelhushåll, har lite för dyr & stor lägenhet, har lån & kreditkort som betalas av & betalar snart 830:- i busskort varje månad (...), så har jag råd. Inte fullservice såklart, men jag behöver heller inte stå i allra billigaste kollektiven.
 
Min största rädsla är vad som skulle hända "ifall att".
Ifall att jag skulle bli av med jobbet, främst. Det var det när jag hade Honey med. För 2½ år sedan. 
 
Och det är klart att det KAN hända. Inget är satt i sten. Men jag kan ju heller inte sitta och vara rädd för allt som KAN ske samtidigt. Fast jag gör ju det ändå. Tänker på "alla andra" som har skyddsnät. Makar & familjer som gör att de har råd med dyrare stall (& delade kostnader hemma). Försöker intala mig själv att det är  min styrka, att jag klarar mig själv. Såg en annons där en skulle sälja sin häst pga skilsmässa. Fyfan så vidrigt. Nej. Jag klarar, och jag har råd. Just nu. Och jag kan inte kontrollera framtiden. OCH det finns ju faktiskt billigare stall med. De är ofta det av anledningar som gör att jag idag ratar dom men de skulle duga i krig. Eller kris. Finns mindre lägenheter med. Ja. Nej. Det går inte att försäkra sig för livet. Jag kan aldrig vara garanterad att vara i samma siuation idag under tio, femton år framåt.
 
Ska bara försöka mula in det i mitt undermedvetna.