Att komma nånstans - och minnas det!
Alltså ahhhh helt sjukt att jag inte uppdaterat på två veckor?! Filo har verkligen utvecklats i Juni och jag har svinmycket på jobbet, så bloggen prioriteras ner mellan jobb, Filo & sömn. Hoppas hinna skriva mer i helgen.
När jag jobbar med ett problem, oavsett vilket det vart, är det lätt att jag blir extremt förtvivlad, vrider och vänder på det och sen när det är mestadels löst eller klart så släpper jag det bara och går vidare, jag försöker därför bli bättre på att tänka på hur långt vi kommit. Följer ni FB-gruppen vet ni ju mycket ändå så jag skriver inte jättemycket mer men vi har ju som ni vet haft stora problem med att vara själva i stallet.
Jag funderar på att börja upprätta en lista och bocka av. Iallafall. En sak som var en sån jättegrej förr och nu är så lätt och ingen grej alls, är att ha Filo själv i stallet. Jag ska inte säga att jag inte tänker på det längre men nu är det mer att jag förundras över att "nu var jag i sadelkammaren jättelänge, tänk att han är så chill!" osv.
Ibland är det så jäkla tungt och lätt att känna att "kunde jag inte bara tagit en häst som var klar". Men den stolthet jag känner när jag vet att det är jag och enbart jag som fått en häst som tidigare när han var själv var panikslagen på gränsen till att det kändes otryggt till detta, när han står lös och är helt avslappnad.. Det är oslagbart. <3
