Le Mirage betyder hägring

Är så himla stolt över honom, att han tagit sig hit. Från den där bulldozern jag var tvungen att rida på kort tygel hela tiden och inte kunde släppa en hand från tygeln för att svara i telefonen om det ringde. Jag har inte kommit på något magiskt utan bara gett honom tid, mycket tid. Igår har jag haft honom ett år och tre månader. 

Jag fascineras även över att jag själv inte saknar mer. Eller vad jag saknar. Men jag var Medis hos K en så god stund innan så jag hade redan i bagaget att inte galoppera på flera år, mer än den handfull gånger jag galopptränade Pärlan. Så att bara skritta ett år har verkligen inte vart nåt problem, eller en big deal alls. Sen måste jag ju jobba med vad jag har. Jag kan inte se nån verklighet där Filo släppt sin stress medan han var stressad, och eftersom traven triggat stressen.. Däremot kanske vi hade kunnat komma till den innan om vi t ex hade haft en (ja nu vet ni vad jag tjatar om..) ridbana, vilket jag verkligen inte trodde jag skulle sakna såhär fort. 

Jag saknar VÄLDIGT att kunna rida och bada på sommaren. Jag hoppas verkligen att kunna få till nån utflykt till nån som har nåt vatten i sommar. Men annars får jag mest ångest vid tanken på att stå kollektivt/i "vanligt" stall. Alla åsikter och att han ska hanteras av andra som kanske hanterar honom på fel sätt.. det är min mardröm. Det är svårt det där med stall alltså. Ibland känns det som att hela Upplands Väsby är uttömt och att det bara blir mer och mer helinackordering med små grushagar där hästarna står en och en. Vill verkligen verkligen flytta ut längre ut på landet. Ska bara komma på vad jag ska jobba med då isf, för att pendla längre är verkligen noll procents alternativ. Samtidigt älskar jag Väsby och jag ÄLSKAR min lägenhet, så jag vill stanna. Svårt..