En gammal riddagbok
Hittade en gammal blogg från när jag red Broke 2006 och hittade denna text. Det sjuka är att jag minns inte detta ALLS, och jag har sjukt bra minne! Inte ens när jag läser det kommer jag ihåg. Måste blockat det ur minnet. (Men den där hingsten måste ju vart större än 160 hahaha)
*
Igår kom jag & Broke ridande förbi en hästhage på vägen hem. Man passerar den rätt ofta, så det är egentligen inget märkligt med det. I hagen går en stor snygg hingst som alltid travar med längs med en i hagen och smågnäggar hela tiden.
Hagen går längs en väg som svänger, och precis i hörnet kom vi lite för nära hagen. Hingsten kom fram och ville nosa på Broke, Broke stannade till, och innan jag fick bort honom blev hingsten plötsligt tjurig, stegrar - och när han går ner kommer han med benen över och utanför undertråden på stängslet!
Jag blev totalt livrädd, och han med. Han slet sig bakåt och kom till slut loss, men han hade givetvis slitit upp stolpar och hagtråden var av. Där satt jag på en häst jag inte ville ha i närheten av hingsten utan hagtråd mellan, och jag kunde ju inte bara lämna honom i en trasig hage. Jag sjasade iväg honom och testade om han skulle följa med om jag red upp mot hans stall, och visst följde han med, i hagen. Han verkade inte alls fatta att hans hage var trasig, och han haltade inte och verkade inte ha några sår eller nåt.
Ingen var på gården där det tillhörande stallet var, men de hade en ryktstång som jag satte fast Broke i. Hingsten stod vid grinden och såg helt glad och ovetande ut. Jag sprang in i stallet men ingen var där heller, så jag ryckte åt mig närmsta grimma med grimskaft och gick helt enkelt in till hingsten och satte på honom den. Tack gode gud för att han var snäll för det var helt tveklöst den största häst jag nånsin träffat, han måste ha vart säkert 160 i mankhöjd. Eller iallafall kändes det så när jag panikslaget försökte få på honom grimman. Och jag har träffat rätt jävla många hästar.
Sen var jag tvungen att leda honom runt Broke vilket heller inte var så jävla lätt. Det var bara en jäkla tur, som sagt, att han var snäll, för hade han velat sticka hade jag inte orkat hålla honom. Jag släppte in honom i en box, smällde igen dörren och tog av honom grimman, sen lämnade jag ett kort meddelande om vad som hänt och skrev under med mitt namn och att jag var medryttare i mitt stall. Jag var alldelens för panikslagen för att komma ihåg att lämna ett telefonnummer eller hitta nåt där.
Fyfan! Ugh. Jag gick upp klockan fem igår och somnade strax efter tio-elva nån gång, så jag var dödstrött, men jag har ändå inte sovit bra inatt, och jag är nog fortfarande lite orolig att nån ska ringa och vara arg för att jag inte borde ridit så nära. Jag hoppas att de mest ska vara tacksamma för att jag vågade ta in honom, men.. ja.
*
Jag har inget minne om repressalier från detta heller vilket känns som att jag borde kommit ihåg. Herre. Vad rådig jag var ändå, och vilken tur att allt gick så bra.
