Tömkörning #2

Jag bestämde mig för att det var tömkörningsdags igår. Vi körde första gången för en månad sen exakt, på vår tremånadersdag 15 maj. Det gick ju OK ändå, jag hade så låga förväntningar, men han gick mot grimman och drog iväg med mig ur steget många gånger. Sen har vi haft en månad och nu testade jag igen och jag höll på tappa hakan när han var heeelt chill & knallade rakt fram utan stress eller att dra utan som när jag tömkörde Honey; med slack tygel och bara lite styrning!


Vi vände vid berget och då taggade han hem som i ridning. Det är lite svårare i tömkörning att inte bli hängandes i tömmen då eftersom det är det enda jag har (han vet att prrr betyder sakta av men han lyssnar väldigt sällan enbart på röst). Det är också svårt att känna om han ökar och ökar eller bara är snabb. Men det var ändå femtio gånger bättre än när jag tömkörde första gången, jag kände inte på samma sätt att han nästan drog mig ur mitt eget steg. 

Bara det att han är SÅ mycket bättre efter en månad vi inte kört säger ju rätt mycket om hur mycket mentalt det är. Var så himla glad iallafall, supernöjd med honom. Jag måste fundera ut ett upplägg nu när jag ska rida honom mer så vi får se när nästa gång blir men jag väntar nog inte en månad till tredje gången, tror jag.

Jag testade tömköra i en spärrgrimma som jag lånade av Kerstin (vi har den som sidepull till Spursen) och det gick riktigt bra så jag tror det blir det till slut. Fortsätter nog med den tills jag fått tag i ett passande sidepull i hans storlek.

Jättefin kille + koppjärnsmätare

Jag är verkligen SÅ nöjd med Filo igår. Vi har ju haft en svacka senaste tiden när han har bråttom hem, det har ofta hänt nåt som triggat honom och vi har hamnat i en dålig spiral. Jag ska inte säga att den är bruten för det är kanske lite tidigt men han har verkligen vart så fin nu måndag/tisdag.


I måndags var jag inställd på ridning tills jag var på väg in och insåg att jag kanske skulle vila idag efter ET dagen innan, men Ingela sa inget och han hade ju heller knappt nåt att jobba med så jag tänkte "äh, en pyttetur är nog OK". Åkte häst med barbackapad, Filo var nästan på gränsen till långsam ut. På vägen mötte vi en i grannstallen och hennes hästar bankade nåt så djävulskt i transporten, så till och med Filo som är så himla trafiksäker fnorkade lite. Men han kom ner lite (inte helt) sen och jag vände honom när han inte var beredd på det och red hem. Och äntligen gick det riktigt bra, snabbare såklart men i riktigt fint tempo, utan att öka och en större delen av vägen på lång tygel.

Det är inte att det går snabbare hem som vart en issue, så är det ju på de flesta hästar, men att han ökar och ökar och lägger sig mot bett/hack (även om den punkten blivit bättre och bättre och han oftast håller sig inom ramen för tygeln de flesta gånger). I kombination med detta lyssnar han inte på förhållningar när han blir taggad. Eller alltså - han lyssnar, bromsar eller gör halt eller vad jag ber honom om, men fortsätter sen öka i samma takt. När han är mer mottaglig och chill svarar han mycket bättre på förhållningens funktion framåt. Om ni förstår vad jag menar.

Så allt hör ihop. Är han chill ökar han inte, han kan testa nån gång men lyssnar på förhållningen och kan få lång tygel igen utan att öka. Vilket han gjorde i måndags, så han var superfin. Dock var han skittjurig på marken och ville inte alls backa och genom mig osv så vi fick jobba lite på sånt.

Igår red vi ut och han ville gå höger till Emmylundshagen. Jag hade tänkt Grönanvägen från andra hållet men kände att det inte spelade roll så vi red dit, bara för att snopet få vända när hagen var i bruk. Frågade Kerstin sen och det är tydligen unghästar där som går på bete. Det är ju lite synd, men det går att rida runt den. Kände dock inte för det idag så vi red tillbaka och då blev han såklart lite hemåt-taggad. Sen fortsatte jag bortåt istället för att svänga hem och han blev lite "..näe..?" men gick på, mindre chill än innan men ändå rätt avslappnad. Jag kände att han ändå var lite uppe i varv och tänkte då att vi lika gärna kunde ta och rida Fornbodas rakbana. Vi har bara ridit den en gång innan så den medför garanterad ny väg-spändhet. Och det var lite så och framför allt fick jag jobba med att hålla honom rak för han ville titta om sig väldigt mycket och jag red med hacket. Han blir lite svårstyrd i det när han ska hålla på så, så jag fick hålla honom lite kort därför. Vi vände precis innan vändplanen och red tillbaka och han var faktiskt väldigt fin och lyssnade på förhållningarna, sen red vi av och hemåt och det goda fortsatte, han lyssnade fortsatt bra på förhållningarna och vi red hem nästan helt på lång tygel - dvs efter en rätt spänd ritt på rakbanan, en andra gång på ny väg! En sån sak brukar absolut trigga honom så det var så kul. Imorgon torsdag är det fyra månader tillsammans och jag tänker på att första månaden så vågade jag inte rida utan två händer på tygeln, jag tog inte upp mobilen när det ringde osv. Nu skrittade vi hem på lång tygel som låg på sadeln och jag lade upp en bild på Insta med båda händer på telefonen.

Nej, det är normalt inget jag gör så ingen behöver bli upprörd över det, normalt när jag tar en ridbild/video tar jag upp kameran, tar den och stoppar ner igen. Men bara för att påvisa den extrema skillnaden. Och detta var även förbi gula huset, en plats som av oklar anledning alltid vart en grej för honom och triggat lite. Min fina diamant. Mindre jobbig på marken igår med.

OCH! Koppjärnsmätaren kom och den var himla bra och lätt att använda. Det blev solklart att vi måste gå upp två steg från normal (svart) till wide (rött). Eftersom sadeln ligger något i bakvikt nu så HOPPAS jag att detta räcker för att balansera den, vi börjar där så får jag se sen! Sen måste jag hitta en dressyrgjord i rätt längd också för den jag har till barbackapadden var på tok för kort. Padden ligger ju lägre än en sadel så de stropparna ligger längre ner. Men men! En sak i taget. 


Ge blod (& stamceller)!

Var och gav blod nyss, sköterskan var lite förundrad över mina jämna blodvärden. Som kvinns ska en ligga över 128 för att få ge, jag har legat på 131/132 senaste gångerna och 131 även idag. Och då får jag ju bara ge 3 ggr/år (också kvinns-regler). Det var ju en gång jag inte fick ge för att jag hade för dåliga värden men aldrig igen efter det. Men hur som så är det ovanligt att ligga så jämnt, normalt går det lite upp och ner.


Hon sa att det kan bero på så många saker, som stress, att en dricker för dåligt mm. Det enda jag egentligen ser ändrat i mitt liv är att jag gick över till helt vegansk kost för 1,5 år sedan. Sen vet jag inte om kosten spelar roll men jag känner ju mig så mycket bättre, speciellt senaste året när jag fått vara frisk.

Det känns så himla bra att ge blod, jag mår aldrig dåligt och är sällan yr eller nåt efteråt. Jag gillar verkligen tanken på att vi kan dela med oss av oss själva. Har nyligen anmält mig till Tobiasregistret också (googla och gå med om ni är friska!), det är ju väldigt liten chans att matcha stanceller med nån men om jag gör det - självklart! Det är lite tuffare mot kroppen att ge än blod men vad är det om nån kan överleva på grund av mig? Det är ju så jag får rysningar.

Nu ska jag sent omsider ut till Filo och dra ut honom, blir nog en kort tur bara eftersom det tog lite längre tid än väntat att ge blod (var väldigt myclet folk där). Men det gör ju inget när det är ljust så länge <3