Måndag

I måndags jobbade jag halvdag och for sen till stallet. Pratade med Josephine och sen kom Hovis-Torbjörn och från det var det full rulle från tre till åtta.. Nya skor, nya broddar (& fortfarande sula). Sen fick hon in i boxen en liten stund innan ET-Ingela kom. Eftersom det för ovanlighetens skulle var ljust när hon kom (hon kommer normalt på kvällen) kunde vi ta rörelsekoll ute så jag skrittade och travade henne, hon var superpigg så jag fick ta traven två gånger hon det gick sådär men Ingela var nöjd med hur hon rörde sig. Sen kollade Ingela henne, jag sa vad sadelmakaren sagt och visade var men hon tyckte inte att det fanns något där. Möjligt att hon var lite hård där bossorna vart men fastän jag pumpade henne tyckte hon inte att jag skulle göra nåt speciellt utan bara rida på. 

 

Hon fick magnettäcke som vanligt, sen klämde Ingela på henne men hon fick lika mycket beröm som sist, enda är att hon är lite tjock men det är ju ingen nyhet. Hon fick lite akupunktur på de punkterna och en till, jag vet inte om det behövdes eller om hon bara gjorde det för att lugna mig ;) men ja. Tycker väldigt mycket om Ingela och börjar våga fråga mycket mer. Mycket är mest att vänta och så sitter vi och pratar om ditt & datt under tiden, hon är så trevlig. Jag frågade om att jag känt en liten ansamling av nånting nära mankammen som jag trodde var en fettansamling och jo det var det ;) men inget att vara orolig för utan den skulle försvinna med motion. Jag har även funderat lite på hur hon är i nacken eftersom hon ofta gillar att man masserar där runt om men Ingela sa att det bara var skönt precis som vi tycker, hon kände inget där. Jag hade kanske tänkt köpa en BoT-mössa men nu ska jag nog inte det. Hon ordinerade oss att rida på så mycket som möjligt så nu är sista kollen gjord och sista hindret – sadeln – borta. 

 

Känns helt vansinnigt. Jag vågar inte säga att allt är slut nu för då händer väl nån annan skit, men.. ÄNTLIGEN! Underlaget är fortfarande sisådär såklart men nu är det ju snart mars och våren inte alltför långt bort. Ser väldigt mycket fram emot att få jobba med henne och fokusera på arbetsupplägg! Jag hade ju tänkt det sen dag 1 och här är jag nu, nästan exakt ett HALVÅR senare. Våran otur alltså. Blä. Nu får det räcka med sånt för oss. Nästan alla var i stallet och det var så mycket folk överallt och jag älskar det. Honey blev jätteglad under Ingelas behandling och tyckte det var skönt. Hon var syur när jag tog in henne för skorna men när jag tog in igen för kvälls var hon jättemysig och det är hon inte alltid i hagen, i alla fall inte nu i vinter, hon har vart ganska surig senaste tiden.





Full rulle på måndag


Tjohoo! Hovis kunde komma redan denna vecka men det funkar inte för mitt jobb, så på måndag blir det halvdag på jobbet och resten av kvällen i stallet.

Inte alls idealt för plånboken att ha ut båda samma månad men nu måste det bli klart med allt skräp!

Ett kvitto på att man gör rätt

Jag är så glad att jag nästan vill gråta lite nu ikväll.
 
Jag har inte skrivit jättemycket om det men jag har egentligen känt mig lite stressad hela min tid med Honey. Först var det ögat/benet  och när det började bli bra kom väderomslaget och jag började med täckesbestyr och när det var klart var underlaget dåligt och jag har fortfarande inte löst sadel.. Och jag har känt mig väldigt stressad över att vi inte är igång mer. Fastän det inte är mitt fel. Det beror inte på tidsbrist eller brist på engagagemang från min sida, eller ens brist på sadel, det har bara vart än ditt och än datt. Nu är vi t ex redo att börja trava sen flera veckor, men underlaget har inte tillåtit. Skuldkänslor. För att..? Jag kan inte styra över vädret! Och skuldkänslor till vem då? Ingen bryr sig! Alla har ju samma problem, de med barfotahästar har det ännu värre i ishalkan. Hon bryr sig inte. men ändå har det vart där och gnagt.
 
Det är så löjligt att skriva, men jag har liksom känt att "vi är inte igång helt förrän vi rider i alla gångarter" och jag hör ju hur löjligt det låter, som om man är klar om man kan flänggaloppera? Vi har bara skrittat och skrittat och tagit några korta småtraver och så lite busgalopp i ridhuset en gång. Men jag har liksom känt att hon bara förfaller och jag bara står här maktlös och kan inte rida "ordentligt".
 
Men så kom min ET idag och klämde, hon var lite öm i bröstmusklerna men hon trodde inte det var nåt allvarligt utan säkert beroedde på halkan och skulle släppa när hon kan sträcka ut sig mer. Och sen tog hon sin pall och började titta på ryggen och säger nästan direkt "oj vad fint musklad rygg hon har" och jag fick liksom blinka till och säga "tycker du det?". Jag har märkt lite ändringar i ryggen men jag är i ärlighetens namn inte jättebra på att se om en häst är bra musklad eller ej, så jag har nog mest tänkt att hon vart.. tjock. Haha. Och ingenting alls i rumpan, där hon haft låsningar förr, och mer jämnt musklad i rumpan än hon var sist. "Det är bara rida på såhär" sa hon. Åh vad skönt det är! Nu har jag mycket mindre dåligt samvete. 
 
Jag har nästan bara ridit med ride on-padden och jag tror det gett mer utrymme för henne att låta ryggmusklerna växa (i synnerhet eftersom sadeln är trång), och nya täcket har ju nästan helt säkert gjort sitt för rumpan och åh åh åh vad skönt det känns! Ska ta ut ET igen i Mars-April igen nånstans och checka igen tänkte jag. Nu ska jag hoppa i badet och sen i sängen, imorgon ska jag upp tidigt och gå på yoga.