Humörhästen vs Sussieläxa

Ibland har jag lite svårt att förmedla exakt hur mycket humör som finns i Filo. Han är så extremt tydlig, igår var han inte alls på humör för att träna Sussieläxan och det var så tydligt att jag bröt ihop och började skratta åt honom. Han är ibland på tok för smart och med flit – och det är helt uppenbart med flit – börjar sparka bort bommarna.

 

Normalt sett är höger vårt svåra varv men igår var han som smör i höger varv och superstapplig i vänster. Han ville ABSOLUT inte gå över några bommar, i synnerhet inte i vänster varv. Till slut vägrade han bara och stannade innan bommarna och började vifta med bakbenen och/eller rygga när jag manade på honom. 

 

Han var inte på direkt humör från början, men det kändes som att det var mer än bara uttråkan så jag vet inte riktigt vad problemet är. Men jag vet ju att han fick en touch över revbenen på vänster sida vid ihopsläppet. Jag har klämt och känt men han har inte regerat, men det kan ju hända att om han har nåt blåmärke eller så under revben så känns det mer när vi gör de små volter som är vår övning. Tycker iofs det skulle kännas mer när han sträcker ut den sidan snanare än börjer den men svårt att säga, det beror väl på var det är. Han kändes verkligen superstel åt vänster. Jag red i dressyrsadeln, jag är ju lite nojig nu när jag vet att den inte ligger ultimat men jag har ju ridit bra pass i den innan så tror ändå inte att det var den igår.

 

I alla fall så stod han superfint vid pallen (upp & ner), och även när jag hoppade upp från upp-och-nervänd balja, så det känns bra! Han ryggade också superfint, rätt rakt och inte alls speciellt tjurigt alls. Det känns lite tungt med bommarna just nu om jag ska vara ärlig, men jag är inte lika säker på övningen och mina hjälper. Om jag tänker på hur DJUPT KRÄNKT han var av ryggandet i början och nu är så fin, så känns det lite bättre. Det är lite knepigt att hjälpa honom hitta motivationen, det är samma när vi första gången började nosa på lite dressyr, han kunde bli så upprörd att han stegrade bara jag lade på skänkeln. Ibland bara GICK det inte, och idag är han så mycket bättre. Men han är ju lite lat också, när det blir jobbigt vill han inte riktigt vara med och försöker fuska hela tiden. Samtidigt måste vi jobba på det jobbiga för att det ska bli lätt (som med ryggningen). Bara kämpa på alltså :) 


(null)



Tankar efter gårdagens tävling

"Det gick ju jättebra!" sa Amanda när vi red ut från banan in i collecting ring efter lätta traben och jag sa "nej är du tokig, det gick ju skitdåligt!". "Äääh" sa hon och jag tyckte hon var för snäll. Han var ju på tok för spänd och det hade gått skit, två helt bommade moment och han pep och hoppade till flera gånger.
 
"Har du kollat på filmen?" sa Mikaela ett tag efter vi kommit till transporten efter dressyren nån timma tidigare. "Nej nej" sa jag. Vi pratade lite om hur olika vi var. Hon som är en tävlingsmänniska slänger sig på videon. Det tog mig hela kvällen fram tills att jag skulle sova innan jag våga klicka på den. Jag hade dåliga känslor, än värre i medelsvår då han verkligen tappat allt humör och inte ens ville att jag skulle sitta upp. Filmerna såg såklart inte alls ut som min känsla. Han såg inte alls så spänd ut som jag vet att han var (jag fattar inte hur det inte syns!), men framför allt såg jag allt bra han gjorde. Hur han som vanligt ställer upp för mig när jag ber, fastän han är så obekväm och spänd. Jag blir tårögd och ser gång på gång hur han trots sin spändhet försöker. För att jag ber om det. Jag är så tacksam. Och stolt.
 
Jag hade en så dålig känsla hela dagen igår, från efter dressyren. Jag kunde inte se det då, men efter att ha sett Trabvideorna  känns det bättre och det fick mig att äntligen få fingret på min besvikelse. För det visste jag redan där och då, det var INTE placeringarna. De betyder inte ett skit för mig. Det var en fantastisk upplevelse att få ha tagit en rosett på förra dressyrtävlingen, men det betydde för mig - på riktigt - ingenting att vi var sist i resultatlistan i samma klass igår. Nej, min besvikelse är inte placeringarna. Jag visste redan innan vi bytte från hopp till medelsvår trab att vi skulle komma sist i den med.
 
Jag är besviken på att han ännu blir spänd på banan. Jag satt ett tag, just nu, och försökte formulera om denna mening, för jag är inte besviken på honom. Eller mig själv. Jag vet vilket jobb jag gjort med honom, vilket jobb han gjort med sig själv. Han kände igen sig direkt på Jälla och var inte minsta spänd när vi kom till utebanan. Nedre delen där det luktade kor var lite läskig, men han var superfin där. Han blev lite nervös i collecting ring men han var ändå okej där efter ett tag. Och sen superspänd på banan: I dressyren, och exakt samma i traben.
 
Jag kan inte se nån annan väg ut än att öva. När det ändå går framåt. Nånstans hänger frågan hur långt jag ska pusha honom att gå. Jag leker lite med tankarna att se över möjligheterna att, om det går, kanske rida utom tävlan och få ha i hans öronbollar. Jag skulle vilja se vad det gör. Han var lite nervös i Lennartsnäs med, men inte lika mycket. Där finns dock heller ingen sarg med publik, det är fortfarande otroligt läskigt. Jag brottas också alltid mellan att jag faktiskt tävlar, och att vilja berömma honom när han gör rätt. Hur ska han veta? Vi kan aldrig skapa en likadan situation som en tävling att öva på, men ska jag skita i tävlingen totalt för att berömma, uppmuntra och klappa mitt i pågående dressyrprogram och ta de dåliga protokollen? Kanske? I synnerhet om vi ändå tävlar utom tävlan med öronbollar. Ja, jag måste fundera på detta ett tag till.
 
Jag skulle aldrig tvinga honom genom detta om jag inte trodde att han skulle ta sig igenom. Jag hoppas ännu att han kan. Nånstans måste jag självklart dra en gräns om det är så att han aldrig kan slappna av, men detta var alltså femte, sjätte, sjunde gången i ridhus nånsin i livet. Vi ska rida för Susanne Widner nu en gång i månaden (inte nu i September), så jag tänker att det är bra träning, både ridhus och sen fysiskt för honom såklart. Så jag hoppas att det ska göra nåt. Sen har vi även ridhus nära, jag skulle ju till Stig H's och rida men då kom ögat ivägen, just nu är det lite sådär med pengar till det efter en lite för dyr semester & Sussieträningarna, men det är också ett alternativ till att öva vara i ridhus utan större krav. Kanske sen från nyår, beroende på när träningarna drar igång nästa år.
 
Sen måste jag ta på mig att jag måste rida mer dressyr (som jag rider dressyr i ett program), och öva mer Trab. Och inte för resultatens skull. Kräver jag mer av honom i de här situationerna än jag gör hemma så är det ju också ett stressmoment. Sen spelar det ingen roll om jag kan få honom att utföra momenten perfekt om han ändå inte kan slappna av. En gulblå skulle inte betyda ett skit om han inte var avslappnad och bekväm. Allt jag vill med honom är att han ska hitta frid i livet, att han ska komma bort från sin spändhet. Sen får vi aldrig sluta utvecklas och jag TROR att han kan. Även dåliga dagar. Har vi tagit oss där vi är hemma ska vi kunna ta oss längre. Men kan han inte, om att komma in på banan alltid vara jobbigt, hur fin han än är. Nej, då får vi ge upp. Men det är en bit kvar. Än hänger vi inte upp flaggen.
 
Älskade Filo. Han var på jättebra humör idag och var lite busig och glad i ögonen igen. Tänk att jag får ha en häst som han. Ingen är som han. Min drömhäst, den finaste häst jag nånsin ridit. Tänk att han kom till mig, hästen som är exakt som jag drömt om. Känslan när vi idag travar en bra trav, är samma känsla som funnits på en annan häst, Rauen. Rauen som jag fram till Filo skulle köpt alla dagar i veckan, hästen som ändrade hela min inställning till ridning & hästhållning. Känslan när jag red Rauen innan ryggproblemet, och framför allt känslan när han blev så fin igen efter min tillridning under Marikas träning. Den känslan. Och på min häst. Utan ridbana och tränare och bara utrustad med mycket tålamod så har vi tagit oss så mycket längre än jag trott möjligt på ett och ett halvt år. Det är klart att vi kan komma längre. Tillsammans.
 
  (null)

Det är du och jag. Ingen annan. Det är du och jag.

Genrep inför DM + vi har ridbana!!

Red till dåliga rid"banan" vid Kvarngården igår (den har underlag som en packad lerväg, en helt öppen långsida & just nu står det silagebalar längs två av de tre staketen) för att rida igenom E1:an inför lördag. 

Filo var SUPERFIN och gick som en klocka genom hela programmet till sista volten som enligt programmet sker på den långsidan som är helt öppen, så där blev det dåligt, vi red ett varv runt igen och det gick lite bättre men det ville sig inte. 

Just då kom L som står i ett av stallen vid Kvarngården & sa "visst står du på Kungsgården?" Jag bara "oh boy" för hon har alltid vart kort mot mig men sa ja, och då sa hon att jag kunde rida på bra ridbanan ovanför. Så tydligen är den OK för båda gårdar, K har trott att det är så men jag har känt att jag inte orkat med ev drama så jag har undvikt den därför. Men så länge det inte går hästar i den (ibland används den som hage) så får jag tydligen använda den! 

Vi red upp direkt och Filo blev direkt spänd, vi hade ridit ut en timma sent och det började mörkna, samt att det går hästar i hagar runtom. Men det var perfekt för oss eftersom han var lite spänd sist med, då fick jag möjlighet att öva att möta spänd häst samtidigt som jag rider programmet.

Red alltså programmet igen, samtliga gånger gjorde han RIKTIGT fina uppridningar. Den var lite vinglig första gången på bra banan men sen blev de bättre. Precis som han gjorde sist på Jälla ville han plötsligt inte gå på spåret och ställa sig inåt, men genom att stödja mer på yttertygeln & tynga ytter skänkel kom han ut ändå så det var super att få öva!

Volterna blev nu båda genade på slutet, förmodligen mest av okoncentration så vi avslutade programmet och sen red jag en volt åt varje håll där jag bara fokuserade en kvarts volt i taget och då gick det mycket bättre så det är säkert jag som inte stödjer honom rätt annars. Vi red sen upp en sista gång som också var superbra och sen avslutade vi. 

Den här ridbanan har heller ingen hinderpark så den kommer inte hjälpa oss med hoppningen men jag kan tömköra på den och framför allt vågar jag lägga hela jobb på den, iallafall fram till att det fryser. Sen får jag väl se hur den blir då. Men åh, så mycket vi kan jobba med nu även om vi inte har bommar!

(null)

Det är så kul att han är så himla fin nu, hoppas verkligen att vi får visa det på lördag och att han inte blir för spänd.