Ge blod (& stamceller)!

Var och gav blod nyss, sköterskan var lite förundrad över mina jämna blodvärden. Som kvinns ska en ligga över 128 för att få ge, jag har legat på 131/132 senaste gångerna och 131 även idag. Och då får jag ju bara ge 3 ggr/år (också kvinns-regler). Det var ju en gång jag inte fick ge för att jag hade för dåliga värden men aldrig igen efter det. Men hur som så är det ovanligt att ligga så jämnt, normalt går det lite upp och ner.


Hon sa att det kan bero på så många saker, som stress, att en dricker för dåligt mm. Det enda jag egentligen ser ändrat i mitt liv är att jag gick över till helt vegansk kost för 1,5 år sedan. Sen vet jag inte om kosten spelar roll men jag känner ju mig så mycket bättre, speciellt senaste året när jag fått vara frisk.

Det känns så himla bra att ge blod, jag mår aldrig dåligt och är sällan yr eller nåt efteråt. Jag gillar verkligen tanken på att vi kan dela med oss av oss själva. Har nyligen anmält mig till Tobiasregistret också (googla och gå med om ni är friska!), det är ju väldigt liten chans att matcha stanceller med nån men om jag gör det - självklart! Det är lite tuffare mot kroppen att ge än blod men vad är det om nån kan överleva på grund av mig? Det är ju så jag får rysningar.

Nu ska jag sent omsider ut till Filo och dra ut honom, blir nog en kort tur bara eftersom det tog lite längre tid än väntat att ge blod (var väldigt myclet folk där). Men det gör ju inget när det är ljust så länge <3

3 månader med Filofax

Tänkte försöka sammanfatta våra 3 månader.

Första tiden var han så himla all over the place och bufflig. Jag tänkte kanske inte så mycket på det då utan sorterade det ner som att han var stissig för att det var nytt ställe och ny människa men han var verkligen SÅ bufflig. Jag önskar nästan att jag hade det på film för att visa skillnaden men ni får ta mitt ord. I början fick han ledas ut med kedja, och jag fick då dra i honom och han skulle gärna trycka bogen mot mig. När jag började korrigera var han suuperfrustrerad och skakade med huvudet och allmänt irriterad. Givetvis - på 9 år hade han ju aldrig behövt bry sig om sånt här tidigare. Vi hade ingen connection alls och han brydde sig inte ett smack om mig när vi var ute.

Det är många komponenter som jag undrar över hur de påverkade - dels att han stod själv i hage (med sällskap bredvid) i 1½ månad och dels lamellrandsrötan. Omöjligt att säga. Första tiden är ju första tiden. Vissa saker skulle säkert komma igen vid ev flytt men förhoppningsvis skulle han ju inte ignorera mig lika mycket. Jag vet inte exakt när jag började förstå att jag skulle ha honom för evigt och inte bara en kort period, men det kändes så en bra stund. 

Jag kan inte säga så mycket om ridningen för den har ju ändrats enormt - första tiden när han bara ångade fram, förkte vända och småstegrade och pep. Mycket av det kom nog från lamellrandsrötan. En del gör det inte. När han blir frustrerad går han uppåt, det kan han göra idag med, även om det sker extremt sällan nu för tiden. Mycket sitter i huvudet på honom ännu. Säkert en bra tid till. I backspegeln så minns jag att jag kände att jag red för lite i början - oftast blev det bara på helgerna då han inte hade sulor och det var dåligt underlag eller andra saker. Men med vetskapen jag har nu (rötan) så var det ju jättebra att jag inte red mer. 

Relativt snabbt upptäckte jag att han svarade dåligt på en vis typ av press. I början körde jag mycket one rein stop men jag märkte efter ett tag att han snarare blev mer uppjagad av det. Vifta med rep osv svarar han också extremt tydligt negativt på. Däremot kan jag sätta viss typ av press, så länge den är mild och kontrollerad. Väldigt snabbt märkte jag att han är väldigt smart och att han snabbt lär sig vad jag vill att han ska göra, och sen hittar sin egen väg att göra det utan att nödvändigtvis göra jobbet. Detta är t ex varför halter inte riktigt funkar för oss. Han är väldigt bra på att göra halt, men när han sen får gå igen är det på i samma tempo som innan, oavsett om vi gör femti eller en. Redan efter två veckor hade jag noterat att det är mycket gå på dagens känsla - är han för mycket uppe i varv blockar han mig och då är det svårt att få bra jobb.

Däremot har jag märkt att mild repetition och korrigering är nåt han svarar bättre på. Det låter ju rätt självklart när jag skriver det såhär men som han var i början när han var superstor och bufflig så var det inte det första som kom till mig. Vår första sak som jag verkligen kände funkade var när jag lärde honom att stå stilla innaför grinden tills jag hänt upp linorna till vänster. Han stod på min högra sida, linorna hängdes upp till vänster - dvs öppen dörr för honom. Jag tog bort, korrigerrade, tog bort, korrigerade. Och det behövdes bara en gång, men har vi repeterat. Det är samma i nuvarande hage, fast tvärom - han får inte äta när jag håller på med grinden, han får inte gå in förrän jag säger till och han ska komma med mig runt när vi gått in och jag stänger grinden (två träslanor). Och detta krävdes mycket mindre jobb än första. 

En av mina största utmaningar är just att kunna få bra kontakt när han blir spänd och släpper kontakten, både på marken och i ridning. Det sitter så mycket i huvudet på honom och jag behöver en nyckel in som kan bryta spändheten när den kommer, men jag har inte hittat den än. En sak som jag också tidigt gissade och senare har fått bekräftad (men nog inte skrivit om) är att han ofta blir spänd första gångerna på en ny väg. Han är inte stålfjäder men han ska då alltid gå ganska fort och är inte avspänd i nacken. Sen går det bättre och bättre gång för gång. Det är väl inte direkt unikt men skönt att veta. 

Vi har hittat varann mer och mer. I början kom han mer till mig i hagen (på håll) men det var också när han fick foder varje dag. Nu får han bara det efter mer krävande pass. Han är extremt foderfokuserad, den är svårast att jobba med tycker jag. Han gjorde framsteg när han stod på box ändå så om han stod i ett stall med mer rutiner än vi hade tror jag absolut att han skulle kunna lära sig att bete sig bättre, och kanske att det blir bättre med tiden - kanske inte. Det är egentligen ingen big deal men det är det som är jobbigast och svårast än tycker jag. Han kommer ju fortfarande till mig de flesta dagar ändå, men när jag närmar mig honom snarare än på långt håll. Som en normal häst! 

Han har lärt sig att ställa upp sig vid pallen för uppsittning - i början fick jag ha min egen pall och han kunde snurra runt den fler gånger (tänker att detta också kan vara röterelaterat dock). Generellt upplever jag att han är lugnare med det mesta. Första månaden om jag t ex skulle prova nåt, en grimma eller ett träns, kunde jag max testa en, sen blev han för otålig. Han tycker fortfarande inte att det är superkul och lägger på en eländig min, men han slänger inte med huvudet. 

Hantering har egentligen aldrig vart ett problem i stallet (bara att leda). Han älskar att bli pyssad med och kliad på. Vi har ju jobbat - och jobbar fortfarande - med att vara själva i stallet. Det går bättre och bättre. Även här är dagens humör viktigt - bara den här veckan som var gick det sämre i måndags när han var spänd innan och så mycket bättre dagen efter när han var chill från början. Än är han inte helt bekväm och 100% avslappnad, men det går åt rätt håll. I början gjorde han det som jag tror nästan alla hästar gör med ny människa - inte lika glad att lyfta hovarna. Men det gav sig rätt snabbt med tiden och är ingen issue idag. Han var en ängel att hålla på med jodopaxomslagen trots att det tog en redig kvart per hov att hålla på med och han tyckte att det var svinsegt. Så skönt. Skademässigt har han fått nån ripsa i hagen här och där och i början innan Brutus accepterade rangen var det vissa tuggmärken osv, men de har helt upphört nu. Han verkar läka bra och inget har vart nån big deal än, peppar peppar.

Han är SÅ lycklig i flocken. Det syns verkligen, och han är inte superglad om nån tas bort, i synnerhet Pärlan som är den han går mest med. De fann varann direkt, klättra eller ej. Men det gick bra den tiden bara han & Brutus gick också (även om han var lite mer spänd) och trots att de slogs och slogs HÅRT vid ihopsläpp är de vänner idag. Han är en mycket rättvis flockledare och har inget behov att hävda sig, annat än vid mat, då är inte ens Pärlan vatten värd. Däremot han han dela hölåda med de flesta. Han kan göra nåt surt utfall med mulen men om den hästen skiter i det låter han det vara. Annars får alla tas ur hagen och han är inte brötig eller dum. Det känns väldigt skönt.

Bara för en månad sedan kunde jag bara gå en bit från hagen själv, sen började han blåsa och fnorka och skrika efter de andra. NU går han avslappnat på lång lina bakom mig. Och för tre blåste han om mig med kedja under hakan och pushade bogen mot mig. Backspegel är nyttigt. Nu i Maj känns det som att mycket har hänt. Har introducerat hackamore och det har gått bra. Jag har tömkört och det gick extremt högt över förväntan (som var extremt lågt, på gränsen till "det kommer aldrig gå" - ska skriva mer om det) och det går bra att leda honom. Vi avslutar maj denna vecka med att åka iväg för första gången, sen ska jag försöka sätta broms på mig själv att hitta på nåt nytt utan fokusera mer på förbättring - framför allt på lugn på hemåtridning, men vi ska också pusha comfort zone med nya vägar och vägar som ännu är lite nya där jag vet att han blir spänd. Inte i kombination såklart ;) Kanske tömköra mer - men jag behöver annat huvudlag - mer sen som sagt. Den är inte prio just nu men det är kul att den inte är omöjlig. Jag rider ungefär varannan dag nu, kan bli två dagars vila här och där. Framför allt tror jag vi behöver rida mer, jag är väldigt mån om att kolla honom i ryggen efter för jag har sån gammal noja efter fd ryggproblemsmedisar och jag ser inga tecken på nåt men ev tror jag han kan vara lite snedmusklad. ET får avgöra men ser hon inga hinder till det ska jag öka till att rida oftare. Då kan vi lägga in mer korta pass också, utan att det "äter upp" en hel riddag som det lätt blir nu. Det vore kul med tränare men jag har ingen lycka där - en kunde inte mina tider och två andra jag hört av mig till har inte svarat. Har ett fjärde tips och en femte eventualitet men jag får ta tag i det där i juni. 

Allt känns bra. Och rätt. Vi har en lång väg att gå men vi har inte bråttom nånstans.

Fantastisk helg!

Jag har haft en SÅ bra helg alltså! Vädret har givetvis hjälpt, varmt och skönt. Och detta trots att jag vaknade med jordens mensvärk på måndag morgon, första dan är alltid värst för mig men detta var helt sjukt. Jag hade så ont att jag blev yrslig när jag försökte sätta mig upp. Skulle egentligen möta Klara i stan men sköt upp det till söndagen och låg i sängen i 4 timmar till innan jag kände att jag kom upp. 


Bestämde mig för att vårstäda balkongen; tvättade fönster/dörren, fönsterbläck & relingen, dammsög mattan och torkade av bord & stolar, samt tog in och rengjorde rosa stolen som fått stå ute hela vintern. Sen lite pyssel bara så blev det så mysigt. Kom på att om jag satte mina två caféstolar bredvid varann så fick jag en soffa. Hallå! Varför har jag inte tänkt på det innan? Så NAJS. 

Sen for jag till stallet framåt ett och hade en fin ridtur på Filo, han fick en dusch efter och jag handlade gott och började läsa om Amberserien. På söndag åt jag frukost på balkongen med samma bok innan jag for in till stan och mötte Klara. Vi promenerade till Fotografiska och tittade på Like a horse-utställningen, sen fikade vi på Söder innan jag for hem och sen ut till stallet, där jag först såg Elitloppsfinalen hos Kerstin & hade en supermysig kväll och en nästan perfekt skrittur med Filo. Ååh vad mysigt, har nästan känts som semester i helgen!

Nu ska det tyvärr vara lite kallare igen, men det är ju fortfarande bara slutet av Maj så det är väl bara acceptera.