Hmmmmm

Jag fyller 34 om en dryg månad och tycker ofta jag är rätt "klar" som person. Det finns alltid saker att lära och visst utvecklas en. Men ändå finns utveckling kvar. Och den fortsätter. För två år sedan lade jag upp denna bild på Honey på Insta med en text som var typ "tur att en bor på landet så en slipper skämmas över hur hästen ser ut". Jag ser på bilden idag och ser inget att skämmas för, och försöker komma på varför jag brydde mig då.

Kåpan hade hon som skydd för att hon skulle klia sig i ögat & dra upp såret i ögat. Huvan är från en travshop. Det är väl kanske det att jag är i ett travstall nu men vi har inte huvor på våra. De kan ha skygglappar i tävling men annars har vi aldrig nåt. Mössa ibland om det är jakt, mycket blåst och nu har jag ju på Pärlan i ridning sen denna vecka.

Jag tror det snarare är det att jag kommit från R-stallet lite och står mer på egna ben. Få vara hos K i en helt annan verksamhet och helt annan tanke. Jag säger inte att det var dåligt hela tiden bland hästägarna på R (även om det var jävligt kass stämning & mycket tjafs pga ett par andra inackorderingar) men jag kunde lätt bli påverkad och när Honey var sjuk fick jag VARJE dag höra "oj vad du grejar" och "oj vad hon är utspökad". Ja vad fan ska jag göra då. Du har ingen aning vad veterinären sagt för det har du inte brytt dig om att fråga. De flesta där var rena skogsmulle och basic, less is more osv. (Det var också "oj vad Honey har täcken") Det är jag också, men jag tycker framför allt att det är HÄSTEN som styr, inte min åsikt. Jag tror faktiskt inte att nån menade att vara passivt aggresiv eller dryg, men när det är återkommande är det svårt som mottagare att inte ta emot sådant som kritik. I synnerhet när det är ens första foderhäst och fodervärdstiden börjar med två stora, konstiga (hagrelaterade, för er som inte vet) skador och allt känns kaos ändå. Skinnet är inte härdat då.

Jag fick av en stallkompis veta att en annan sagt till hen "jag tycker det är galet att hon ställt in Honey". Det här var första två-tre dagarna när hon precis fått bensåret, jag hade avvaktat vet en dag och försökte ha lite is i magen & gjorde det jag då trodde var bäst. Hen som sen berättade detta för mig sa att "då får du väl säga till Ann". Det gjorde aldrig krititikern. Och jag var för orolig för Honey för att ha tid att bry mig mer.

Idag skulle jag, med all den kunskap de två månaderna gav mig, agerat annorlunda på båda skador. Och hade nån ändå sagt nåt om vad den tyckte - oavsett om det var till mig eller bakom - hade jag sagt "Sköt du ditt och skit i andra". Nej det hade jag inte. Men jag hade tänkt & känt det. Det handlar inte om att inte kunna ta till sig råd, utan att jag skiter i vad folk tycker om en häst de inte känner. Det är som folk som skäller på varann för att hästen är täckad/inte täckad/skodd/inte skodd osv. Hål i huvudet. Skit i det du. Mår hästen inte dåligt av ägarens hantering och du inte kan vad den behöver eller sens historia ska du skita i det om du inte blir tillfrågad.

Oj vad argt det blev. Haft en lite tuff eftermiddag på jobbet. Ser fram emot rida nu, och sen Kent imorgon. Har ingen förväntan på plats på spelningen, vill bara vara med mina kompisar så är jag nöjd. Får sällis dit & hem av David (även om vi säkert har olika platser på tåget).

 

Bett

 
 

Jag har upplevt Pärlan som inte helt nöjd med sitt ridbett, ett rakt tvådelat travbett. När jag började hade hon ett rätt tjockt rakt (ish, ni vet ett rånt som är rakt men är tjockare ytterst och blir smalare i mitten), sen har jag testat med ett likadant fast smalare och hon blir lite fipplig när det blir jobbigt. Hon är inte superkänslig i munnen alls, tar bettet själv 9 gånger av 10 och tar gärna stöd i bettet under travträningen och snabbare ridning. Men när hon blir trött i ridningen kan hon börja greja med det och i synnerhet hem. Det är inte alltid hon är betrodd att gå på lång tygel (i alla fall med mig) då hon kan flyga i luften, och då blir det en himla kamp fram & tillbaka.

 

I somras nån gång tipsade en tjej i en ridtravargrupp om detta bett som hennes ridtravare var supernöjd med. Det ska vara anatomiskt utformat, Hööks säljer ett från Sprenger och en billigare variant, som jag köpte. Vi har som sagt inte supermycket problem men jag blev väldigt positivt överraskad. Hon tog ett fint stöd på bettet och framför allt märkte jag det hemåt när jag kunde rida på halvlång tygel (med kontakt) utan några diskussioner alls. Jag har aldrig upplevt såna småskillnader tidigare i utrustning. Med Honey var allt så svart & vitt så det var solklart. Dessutom hade jag inte så mycket tid att testa saker, och jag (& hon) var nöjda med det vi hade. Jag testade bett en period i början men sen hann jag liksom inte med det mer.

 

Riktigt kul i alla fall!

Tyvärr var det ca enda bra med ridningen i onsdags förra veckan (alltså innan jag började testa öronproppar). Hon var så extremt tittig när det började skymma och prassla i buskarna av djur som kom fram. Red därför inte slingan utan rakt upp på rundbanan och ett par varv runt där. Där slappnade hon av lite mer och kunde jobba på lite. Hon är pigg & fin, men det hoppas till då & då.. sista varvet kom en tjej ner från backen/rakbanan och då höll hon på DÖ och drakblåste för att hon inte såg att det var en häst först.. Det är liksom inte ens kul, och inte för henne heller för hon blir ju SÅ rädd.

Hon går inte på mycket foder nu och det är ingen skillnad. Alla videos jag hittar på YouTube om ”spooky horses” är en annan slags spooky, hon reagerar absolut på faktiska saker ibland men det kan jag hantera, det är när hon får hjärtklappning, panik och hoppar till för ALLT i skogen som jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Det finns ju ingen tid till miljöarbete och hon är lite men inte lika mycket spooky i travträningen så det är ingen stor issue för det hon är tänkt till, annat än att nu när jag bara kan rida på veckorna pga mörkret så blir det inte ordentlig träning när hon ska hålla på såhär. Men öronpropparna har verkligen vart bra nu två ggr så jag hoppas det håller i sig!

Hemmakväll

Hemmakväll med Joe idag. Vilket bara är att jag är hemma och gör andra saker och han ligger nånstans. Typiskt katt. Var inte hemma - kattastrof. Var hemma - whatever. Ja. Lagade Blöödpudding eftersom jag äntligen fick tag i den. Det blev lite antiklimax eftersom jag ju glömt hur riktig blodpudding smakade. Vilket inte är så konstigt pga slutade äta sån för 21 år sedan. Men ja. Det var väl OK: Inte helt OMG men trevlig inslag. Lite mycket med en hel "korv" bara. 
 
Sett lite YouTube. Rensat tidningar som sen blev liggandes i respektive högar på vardagsrumsgolvet. Flyttade vinylskivorna dit tidningarna vart. Fotade & lade upp mitt gamla vardagsrumsbord på Blocket. Tog in loftgångsfåtöljen och försökte placera den i vardagsrummet utan att lyckas alls. Vi får se. Duschade av plastmattan och satte bordet i hallen som förra vintern. Diskade en diskmaskin. Blev trött 21. Sovit lite lite i veckan så jag ska nog sova nu.
 
Stallet imorgon. Göteborg på fredag via buss. Inte helt ultimat, men billigt. Also, lyxbuss med wifi & eluttag. Klara o jag åkte den från Oslo och det var nice. David ska åka samma, och sen samma tåg som mig på söndag morgon. Köpte Hästfocus & Equipage på Centralen idag (& tjuvläste bara lite), har även senaste numret av Vego + att Hippson låg i brevlådan idag så jag har till resorna ner & upp. Engla hade 20% på allt i butiken så jag hittade mig ett nytt Yankee Candle-ljus i en ny lukt, cirongräs & ingefära. Den luktar såååå gott!
 
Jag lever i nån slags konstig Carpe Diem-bubbla där jag bara vill göra det jag för stunden gör. Just nu vill jag bara vara hemma och ta det lugnt (& åka och träna, vilket jag inte hinner med). I helgen ville jag bara gå på Kent. När jag har vart i stallet vill jag bara vara i stallet. Osv. Kanske hjärnans sätt att hantera allt just nu. Bra iallafall att alla saker är roliga, och jag har inte haft något SAD-symptom alls sen Linköping. Kanske inte så konstigt, är allt bra på vintern är det lätt med SAD. Och eftersom jag har så mycket bra framöver tror jag det håller sig så. Det ska vara de veckor jag inte har nåt utöver katt, häst & träning (dvs life as usual) men jag tror jag kommer vara så pass glad att ha tid för det då. Det är sen efter 17 december dock.. Men ja. Åh. Vintern då jag hade Honey på foder var verkligen min lättaste vinter på ÅR, och det var rätt mycket bök i stallet ändå och trots detta var det bra. Inte helt symptomfritt. Men bättre än andra vintrar. Hoppas jag har egen nästa vinter.