Onsdag

Kerstin ska resa bort en vecka nu. Det är inget konstigt men det är ännu oklart hur det blir med Pärlan & Spursen & Stjärnan, pratade med Kerstin tidigare idag men förhoppningsvis är det klarare nu ikväll. De har tydligen stått där bak för att Pärlans lymfkörtlar reagerat på gräset. De gjorde det ifjol med. Nu ska hon ju dock inte starta så vi får se om de inte kan gå där nere ändå. Vore ju typiskt om Filo skulle få nån spänning nu för att de är själva, precis innan ET på fredag.. Det här är ju typ en av de enda nackdelarna med att stå här, att de kan flyttas fram och tillbaka. Hennes hästar finner sig i det mesta men Filo är liksom inte där. Tror han behöver mer rutiner. Mm. Ja.


Jobbet är jobbet. Mycket händer hela tiden. Just nu är jag lite mer fokuserad på stallet så jag orkar inte bry mig, jobbar bara. I do the job and then I get paid.

Annars inget mycket nytt om mig. Det är bra med Joe & hemmet & till och med ekonomin verkar tippa mot rätt köl. Haft BoT hela dan idag om handlederna och de känns rätt OK så jag ska förhoppningsvis och träna ikväll efter stallet. Om jag kommer ihåg att packa väskan - hade tänkt igår med men glömde väskan. Hade även tänkt att ge blod igår men kroppen gick av vid Centralen och jag var halvvägs mot pendeltågen innan jag insåg det. Nån gång nästa vecka istället kanske. Har vart av träningen lite sen Filo kom och inte helt kommit igång igen sen. 

Wihoo!

Eftersom det fan inte är ofta här i livet en får känns att fan vad bra allting är, så passar jag på att säga det just nu när jag känner så; fan vad bra allt är just nu! Efter jodopaxomslag 2 ggr/dag lördag & söndag + en gång måndag fick två hovar (på höger sida) grönt ljus och jag ska fortsätta varannan dag på vänster sida där lite fanns kvar. Han har fått stå de dagarna & i måndags då mamma var här och tiden inte riktigt räckte till med mer. Eftersom jag gjorde omslag igår morse valde jag att ha idag att hoppa över och red idag.
 
Det gick RIKTIGT bra. Han var lite tassig först på vägen men den är ju hård och smågrusig med inte mycket vägren så jag förstår det. På slingan var han fin, kunde tagga till ibland men var känslig för min sinnesstämning och chillade. Red mest på halvlång tygel, korta bitar på kort och en bit på lång. Traktorn som harvar var där men han brydde sig inte om den när han väl såg att det som lät bara var en traktor. Mer chill idag på rundbanan och mer accepterande att gå i kanten - kunde till och med rida på lång tygel en bit! Rider bara genom och ut men han fattar ju vad det är för nåt liksom.
 
Kort tygel förbi Kvarngården och sen lång tygel från bron och HELA VÄGEN HEM! Han ökade på en handfull gånger men då räckte det att jag tog lite i tygeln och sa luuugn så chillade han sen. Ja det känns ju inte som en slump att detta kommer samtidigt som rötan läker ut direkt. Fan vad skönt. 
 
Efter inte ens två dagar i tråkhagen fick han gå tillbaka till vanliga hagen på lördag kväll och han är så glad för det. <3
 
Mer skönt? Fick helt oväntat dryga 1600 spänn! När händer det liksom? Long story short så lyckades Steve fixa så Emeline's pojkvän fick min biljett till det convention som var i helgen, så jag fick betalat för den ändå till slut! Så sjukt bra!! Även om jag haft så mycket utgifter just nu och mest skulle behöva täta hål med de pengarna ska jag ändå vara lite egennyttig och spendera dom, eftersom alla skattepengar ska gå till sommardäcken jag köpte i fredags och jag inte räknat med dessa pengar alls så tänker jag fan göra det! Vet precis vad jag ska köpa, så såå pepp :)
 
Och ÄNNU mer skönt, på tal om pengar, är att jag äntligen tagit tag i att söka ett nytt lån som jag ska ha till att betala av mina två utmaxade kreditkort och lösa mitt nuvarande lån. Det kommer minska min månadskostnad med 1300 kronor/månad (!!) och ca tio ton ångest från mina axlar. Summan blir ju densamma oavsett men eftersom jag har längre återbetalning på lånet så blir nuvarande kostnaderna mindre. Sen vet jag ju att kostnaderna över tiden alltid blir mer med lån med vadfan vem har inte ett lån idag. Sååå skönt att jag tagit tag i detta! 
 
Also; Rom med mamma om 12 dagar. 
Och: Snubblande nära mitt viktmål efter femti tusen år. 
Ja. Just nu är livet rätt så najs alltså. För en gångs skull.
 
Galet. SÅ nöjd med att ha tagit mig tillbaka.

Åtta år. Snart klar.

2008 var jag i den bästa fysiska formen jag nånsin varit. Jag red en seg nordsvensk två dagar i veckan (+ cyklade till & från stallet) & tränade de flesta andra dagar, mycket styrketräning. Jag hade två magrutor & vägde runt 65-67 kilo där mycket var muskler.


Hösten 2009 var jag i USA och sen fick jag en tjänst som jag (sett tillbaka i efterhand) inte mådde bra av och som nästan fick mig att gå in i väggen. Träning och mat var lågt prioriterat och vågen tickade långsamt uppåt.

Våren 2011 fick jag mitt nuvarande jobb och köpte en beige klänning med gulddetaljer runt halsen för att fira. Jag var inte bekväm i den då men nu skulle jag ha tid att fokusera på mig & komma tillbaka till 2008-Ann. Jag bytte dock från en tjänst där jag sällan satt ner till ett skrivbordsjobb, och vikten tickade fortsatt uppåt istället för neråt. 

April 2014 vägde jag 79 kilo, det var mitt mesta. 14 kilo kanske inte låter så mycket, men det var det. Igen; jag kom från 65 kilo vältränad med muskler, nu var det 79 otränad. Sen funkar min kropp såhär: Jag är 1,65 lång och när jag ökar i vikt sätter det sig främst på magen. Visst ökar hela jag i omfång, men mycket går på magen. Jag är inte sådär snyggt jämnt fördelat tjock utan jag ser ut som om jag är 6 månader gravid. Mina underarmar är smala och magen är en ballong.

Jag har inga bra foton att visa eller jämföra med för jag fotade alltid bort dubbelhakor och klädde mig i mer löst sittande kläder under den här perioden. Jag hatade min kropp. Fotot till vänster nedan är taget av en fotograf på ett convention i England runt april 2014. Fotot till höger är taget i morse. Det sätter sig mycket runt ansiktet också, där syns det ganska bra att jag idag väger ungefär 10kg mindre än på fotot från 2014.

Jag vet att många andra kämpar med större summor, både start och antal kilon de ska minska. Men det gör inte min kamp under åtta år mindre för det. Min kamp är min. Och det har vart ett krig för mig, och nåt jag haft med mig varje dag i åtta år. Jag är så sjukt stolt över att jag nästan är framme på min målvikt (67 kilo).

Vad jag gjort är ingen rocket sciene. Jag sover bättre, jag rör mig mer, och jag skriver varje dag upp vad jag äter i Lifesum-appen. Jag har gjort det nästan varje dag sen November. Jag äter faktiskt mer än nånsin, men jag äter numera balanserat mellan kolhydrater, protein & fett. Det enda jag saknar just nu är att träna på gymmet. Jag gör så mycket i stallet & tränar lite via SATS Onlineklasser men jag saknar att styrketräna & jag saknar vissa klasser. Jag hoppas få mer tid till träning efter stallet & på helgerna framåt våren när Filo kan gå i lösdrift och ingen behöver mockas åt. Jag ser verkligen fram emot när jag får börja ha mål som att bli stark och bygga muskler istället för att målet alltid bara är att gå ner gå ner gå ner. Så jäkla stolt över att jag äntligen snart är framme!