Le Mirage betyder hägring

Jag skriver ju inte exakt ofta om känslor & relationer längre, det känns bara inte bekvämt these days men för att berätta varför jag mår så bra nu måste jag ändå skriva att det ..funnits.. någon som vart lite fast i mitt huvud sen slutet av maj och när det vart bra har det vart så bra och när det vart dåligt har det sänkt mig otroligt. Det var väl ungefär mitten av juli när jag kände att det inte funkade men det har ändå vart svårt att komma bort från, och jag har vart fast med hen i ett slags mind palace. (Det är OK om ni inte fattar vad jag menar/Sorry att jag är luddig) Utöver det har jag samtidigt vart i nån tidig livskris där jag ifrågasätter allt jag äger & har haft många funderingar på andra stora saker i mitt liv (som jag inte vill skriva om), i kombination med höbristsångesten och till viss del valångesten. Innan dess har det vart en tuff vår på jobbet och ja, det har bara vart MYCKET, överallt, hela året.

 

Jag har ju länge sett fram mot min Londonresa och jag ville att den skulle vara 100% oplanerad och jag ville vara själv. Det kanske låter konstigt för de flesta att åka till London och inte göra nåt men det var mitt bästa. London är som min sommarstuga, på många sätt. Jag shoppar inte alls längre, masskonsumtion utöver behov äcklar mig nu för tiden. Jag gjorde det så mycket förr och visst ser jag saker ibland men jag försöker främst hitta saker jag behöver second hand och utöver det bara köpa det jag verkligen behöver. Visst kommer det nåt undantag ibland men på stora hela. Göra saker, turistiga saker blir det i London, njae. Inte mer än att jag än idag, efter 14 år tillsammans, älskar att gå förbi alla turistiga platser som Trafalgar och slotten osv.

 

Jag ville springa, och äta min favoritmat. Så i tre dagar i London tog jag varje sekund som den kom, åt den mat jag ville, köpte inte ens en biobiljett eller teaterbiljett för det skulle ruta in hela dan. Jag hade också paus med sociala medier och var i en bubbla för bara mig. Jag sprang på morgonen, åt frukost en timme varje morgon på ett helt fanatstiskt ställe i Belsize Park där jag bodde. Det är ett otroligt lugnt, grönt område i norra London när alla hus är flådiga och de flesta verkar vara rätt rika. På dagarna gick jag mest omkring. Var lycklig i mitt älskade London. Åt lunch i parker. Gjorde in.en.ting. Andra kvällen orkade jag inte ens med middag ute utan köpte med mig Pizza Express till mitt helt fantasiska Airbnb och läste Dorian Grays porträtt och såg The Shape of Water. Det var en helt fantasisk kväll.

 

Och sen kom jag hem och resan har verkligen löst allt i mitt mind palace. Det var exakt den resan jag behövde för jag har en ro i huvudet som jag inte haft på länge, jag känner mig så stark & fantastisk, utan att vara fast i någon annan. Jag vågar tro att vi får silage (som lovat redan innan men har ändå vart lite rädd) och lusern har kommit in igen på Granngården. Jag kunde springa i London (trots att jag typ mosade en led eller nåt i ena tån dan innan jag skulle till London) och det var MAGISKT. Ska dit i December och se Cardigans och jag funderar faktiskt starkt på att springa då med. Det beror på var jag kommer bo & om nån följer med. Vi får se. Iallafall har jag haft ont i mina trampdynor sedan dess och idag söndag känns det äntligen OK så jag ska springa idag igen, äntligen! Sist var i onsdags i/på Hampstead Heath.