Min kära lilla häst
Igår var Filo på rätt tjafsigt humör, han var lite hangry, och sen när han ätit var han ändå lite gnällig och tjafsig. Nu när jag har haft honom i snart 2 år känner jag verkligen hans hela register och när han är gnällig och ska sura och nafsa och tigga
så är det som får honom på bäst humör igen.. att gosa. Min nästanenmiljonpåtravkontothäst. Det bästa han vet när han är småsurig är att få en kram. Han som inte gillar att bli fasthållen över nosryggen älskar när jag lägger hela armen runt huvudet
och kramar honom så. Pussar gillar han också. Min lilla knäppgök.
Sen var han exakt hur fin som helst, vi joggade 4 varv (2 åt varje håll) på rundbanan (och bara det) på halvlång tygel, bara ett kvarts varv i sista varvet fick jag korta en stund innan jag kunde släppa igen. Och han börjar ha travkondis nu! Vi travade
14 minuter/3km och han var bara svettig. Inget frust, ingen suck, bara knallade av banan och så gick vi hem. Han älskar verkligen att trava, han blir så glad!
Sen var han fin ut, inget tjafsig alls längre utan glad och avslappnad, ställde upp fint medan jag stängde grinden. Stannade och väntade på en klapp efter jag tagit av grimman. Sen vände jag mig om för att hänga upp den och DÅ hörde jag PIP! Prutt!
Brall! Galopp! och så var han borta. Haha. Knäppskalle. Min älskade känsliga knäppskalle. Aldrig har jag träffat en häst som han. Och han är min. Och jag hans.
