Le Mirage betyder hägring

"Det gick ju jättebra!" sa Amanda när vi red ut från banan in i collecting ring efter lätta traben och jag sa "nej är du tokig, det gick ju skitdåligt!". "Äääh" sa hon och jag tyckte hon var för snäll. Han var ju på tok för spänd och det hade gått skit, två helt bommade moment och han pep och hoppade till flera gånger.

 

"Har du kollat på filmen?" sa Mikaela ett tag efter vi kommit till transporten efter dressyren nån timma tidigare. "Nej nej" sa jag. Vi pratade lite om hur olika vi var. Hon som är en tävlingsmänniska slänger sig på videon. Det tog mig hela kvällen fram tills att jag skulle sova innan jag våga klicka på den. Jag hade så dåliga känslor, än värre i medelsvår då han verkligen tappat allt humör och inte ens ville att jag skulle sitta upp. Filmerna såg såklart inte alls ut som min känsla. Han såg inte alls så spänd ut som jag vet att han var (jag fattar inte hur det inte syns!), men framför allt såg jag allt bra han gjorde. Hur han som vanligt ställer upp för mig när jag ber, fastän han är så obekväm och spänd. Jag blir tårögd och ser gång på gång hur han trots sin spändhet försöker. För att jag ber om det. Jag är så tacksam. Och stolt.

 

Jag hade en så dålig känsla hela dagen igår, från efter dressyren. Jag kunde inte se det då, men efter att ha sett Trabvideorna  känns det bättre och det fick mig att äntligen få fingret på min besvikelse. För det visste jag redan där och då, det var INTE placeringarna. De betyder inte ett skit för mig. Det var en fantastisk upplevelse att få ha tagit en rosett på förra dressyrtävlingen, men det betydde för mig - på riktigt - ingenting att vi var sist i resultatlistan i samma klass igår. Nej, min besvikelse är inte placeringarna. Jag visste redan innan vi bytte från hopp till medelsvår trab att vi skulle komma sist i den med.

 

Jag är besviken på att han ännu blir spänd på banan. Jag satt ett tag, just nu, och försökte formulera om denna mening, för jag är inte besviken på honom. Eller mig själv. Jag vet vilket jobb jag gjort med honom, vilket jobb han gjort med sig själv. Han kände igen sig direkt på Jälla och var inte minsta spänd när vi kom till utebanan. Nedre delen där det luktade kor var lite läskig, men han var superfin där. Han blev lite nervös i collecting ring men han var ändå okej där efter ett tag. Och sen superspänd på banan: I dressyren, och exakt samma i traben.

 

Jag kan inte se nån annan väg ut än att öva. När det ändå går framåt. Nånstans hänger frågan hur långt jag ska pusha honom att gå. Jag leker lite med tankarna att se över möjligheterna att, om det går, kanske rida utom tävlan och få ha i hans öronbollar. Jag skulle vilja se vad det gör. Han var lite nervös i Lennartsnäs med, men inte lika mycket. Där finns dock heller ingen sarg med publik, det är fortfarande otroligt läskigt. Jag brottas också alltid mellan att jag faktiskt tävlar, och att vilja berömma honom när han gör rätt. Hur ska han veta? Vi kan aldrig skapa en likadan situation som en tävling att öva på, men ska jag skita i tävlingen totalt för att berömma, uppmuntra och klappa mitt i pågående dressyrprogram och ta de dåliga protokollen? Kanske? I synnerhet om vi ändå tävlar utom tävlan med öronbollar. Ja, jag måste fundera på detta ett tag till.

 

Jag skulle aldrig tvinga honom genom detta om jag inte trodde att han skulle ta sig igenom. Jag hoppas ännu att han kan. Nånstans måste jag självklart dra en gräns om det är så att han aldrig kan slappna av, men detta var alltså femte, sjätte, sjunde gången i ridhus nånsin i livet. Vi ska rida för Susanne Widner nu en gång i månaden (inte nu i September), så jag tänker att det är bra träning, både ridhus och sen fysiskt för honom såklart. Så jag hoppas att det ska göra nåt. Sen har vi även ridhus nära, jag skulle ju till Stig H's och rida men då kom ögat ivägen, just nu är det lite sådär med pengar till det efter en lite för dyr semester & Sussieträningarna, men det är också ett alternativ till att öva vara i ridhus utan större krav. Kanske sen från nyår, beroende på när träningarna drar igång nästa år.

 

Sen måste jag ta på mig att jag måste rida mer dressyr (som jag rider dressyr i ett program), och öva mer Trab. Och inte för resultatens skull. Kräver jag mer av honom i de här situationerna än jag gör hemma så är det ju också ett stressmoment. Sen spelar det ingen roll om jag kan få honom att utföra momenten perfekt om han ändå inte kan slappna av. En gulblå skulle inte betyda ett skit om han inte var avslappnad och bekväm. Allt jag vill med honom är att han ska hitta frid i livet, att han ska komma bort från sin spändhet. Sen får vi aldrig sluta utvecklas och jag TROR att han kan. Även dåliga dagar. Har vi tagit oss där vi är hemma ska vi kunna ta oss längre. Men kan han inte, om att komma in på banan alltid vara jobbigt, hur fin han än är. Nej, då får vi ge upp. Men det är en bit kvar. Än hänger vi inte upp flaggen.

 

Älskade Filo. Han var på jättebra humör idag och var lite busig och glad i ögonen igen. Tänk att jag får ha en häst som han. Ingen är som han. Min drömhäst, den finaste häst jag nånsin ridit. Tänk att han kom till mig, hästen som är exakt som jag drömt om. Känslan när vi idag travar en bra trav, är samma känsla som funnits på en annan häst, Rauen. Rauen som jag fram till Filo skulle köpt alla dagar i veckan, hästen som ändrade hela min inställning till ridning & hästhållning. Känslan när jag red Rauen innan ryggproblemet, och framför allt känslan när han blev så fin igen efter min tillridning under Marikas träning. Den känslan. Och på min häst. Utan ridbana och tränare och bara utrustad med mycket tålamod så har vi tagit oss så mycket längre än jag trott möjligt på ett och ett halvt år. Det är klart att vi kan komma längre. Tillsammans.

 

 

Det är du och jag. Ingen annan. Det är du och jag.